På begäran från min lillasyster så tar jag mig till slut i kragen för att skriva något.

Jag vet inte riktigt varför, men varje gång jag blir tillfälligt känslomässigt engagerad så får jag lust att skriva. Särskilt när det handlar om negativa känslostämningar, som då jag blir arg, ledsen, nervös och liknande. När adrenalinet börjar pumpa och jag börjar bli mer skakig än vanligt i fingrar och ben. Då vill jag inte göra mycket annat än att sätta känslor och tankar på papper. Det är dock väldigt svårt. Jag har någon form av skrivkramp (skrivblockering) för tillfället som gör att jag aldrig riktigt kommer igång. När jag har mina bra perioder så brukar det vara tvärtom, då brukar jag ha lätt för att komma igång men har svårt att fortsätta skriva när jag väl fått ut det jag velat få ut.

Och när jag nu inte kunde skriva om det jag ville skriva om så beslutade jag mig för att skriva om att jag inte kan skriva... ”Skrivception”.

Men för att vara helt ärlig så vet jag inte vad som håller mig tillbaka, skrivkramp är kopplat till depression och oro och jag antar att det har med det att göra även om det inte känns som det jämt. Jag har alla dessa bra idéer som jag bara vill få ut så fort som möjligt. Det kanske är det som är problemet dock, att idéerna är så perfekta att jag blir rädd för att sätta dem på papper. För tänk om det inte blir så bra som jag hade tänkt mig från början? Eller rättare sagt: Det är klart att det inte blir lika bra som jag hade tänkt mig från början! Det är alltid mitt största problem när det gäller allt. Perfektionisten inom mig vägrar ge sig oavsett vad det handlar om. Detta följer oftast till vad som kallas prokrastinering, uppskjutarbeteende. Vilket innebär att jag sällan får saker och ting gjorda, åtminstone inte om det finns en tidsgräns. Titta bara på hur lång tid det tog mig att lägga upp något här. Min dåliga koncentrationsförmåga gör inte saker och ting bättre för den delen.

Så kortfattat så kan man se det såhär:

Depression som leder till

Prestationsångest som leder till

Skrivkramp som leder till

Prokrastinering som leder till

Depression

Och så börjar det om igen. Detta är bara en av många ”onda cirklar” som mitt liv kretsar runt och jag vet faktiskt inte om det är positivt eller negativt att jag är medveten om det själv men jag antar att det underlättar i vissa saker. Och vad jag inte vill göra är att sätta mig själv i en egen lite fålla och skrika att jag är sjuk och måste ha hjälp och allt vad det innebär. Det är nog det jag stör mig mest på vad gäller folks reaktioner och allmänna tyckande. Om någon frågar mig vad jag har för sysselsättning säger jag oftast att jag är arbetslös och ”tar det lite lugnt den här tiden”. Alternativt så säger jag att jag har mycket för mig på psyket och att jag inte klarar av att jobba för tillfället. Och även om det är sant så vill jag få folk att tro att jag är mer sjuk än vad jag faktiskt är. Inte för att jag ska komma undan med något eller för att folk ska låta mig vara. Utan mer för att andra ska förstå med sitt insnöade tänkande.

Frågar någon mig vad jag gör nu för tiden på en dag då jag faktiskt orkar med diskussionen så säger jag något i stil med:

”Jag lever livet precis som jag vill leva det för tillfället. Jag har mat, tak, all underhållning jag kan tänka mig i form av spel och vänner.” Sen att jag inte är en så stor del av systemet som folk förväntar sig att jag ska vara är helt och hållet deras problem.

”Men du kan ju faktiskt inte få socialbidrag hela livet.”

Challenge accepted!

”Men får du inte tråkigt av att inte göra någonting?”

Inte mer än vad någon med sysselsättning skulle fått. Och för att klarna ut lite saker så kan jag säga att jag faktiskt inte sitter i soffan och stirrar i väggen (även om det har hänt vissa katatoniskt lagda dagar). Att sitta vid datorn 15 timmar i sträck och sedan gå och lägga sig kanske inte är så mycket till liv. Men fan vad jag mår bra av det. Vad sa du? Att jag kan omöjligt må bra av det i längden? Vem bestämmer vad ”längden” innebär? Du? Och bestämmer du vad som är bra för mig i längden eller inte?

Nu vill jag inte på något sätt kränka dig som läsare. Jag vill bara skapa en illusion av hur jag kan tänka mig att många tänker och hur jag tänker i gensvar till den illusionen. Om du tar illa upp så antar jag att du är en person som tänker på det sättet och kan lära dig en sak eller två av vad jag försöker förmedla.

Jag har ett väldigt långt tålamod och jag kan bara hoppas på att de som känner mig lite bättre kan intyga om detta. Men något jag inte riktigt tål (oavsett vad det innebär) är ignoranta personer som inte riktigt kan se längre än till sin egen nästipp. De som tror att världen kretsar runt deras livssyn och att det bara finns ett svar till allting. Det kanske därför jag har så svårt för väldigt ortodoxa religionsåskådningar. Rasism är en till sån där sak som jag inte riktigt förstår mig på. Och då inte som de flesta, som tycker att alla är lika värda och borde behandlas som det. Jag bryr mig inte ett dugg om folk som hatar varandra på grund av sådana skäl. Det enda jag stör mig på är hur naiva personerna med deras speciella synpunkter är. Med andra ord, det jag stör mig mest med rasism är att folk är så fruktansvärt korkade.

Men nog om det för tillfället. Anledningen till att jag tar upp det är för att jag inte riktigt tål människor som inte ser längre än vad dom faktiskt bestämmer sig för att se och inte kan acceptera andras val, synpunkter, livsåskådningar, med mera. Det gäller framförallt att följa normen. Där normen bestäms och kontrolleras av massan, den där eviga grå massan som jag varje dag kämpar mot så att jag inte blir en del av den.

Jag har funderat på om jag bara ska skita i massan helt och hållet och bara låta den göra sitt och jag göra mitt. Men det är faktiskt inte så lätt. Inte när så många runt omkring mig tillhör massan. Och jag säger inte att det är ett fel att tillhöra massan, vill man göra det så är det klart man får det. Jag säger bara att om jag väljer att inte göra det så vill jag inte bli pissad på.

Och det är lite så jag känner, jag känner mig pissad på. Vissa dagar lite mindre och vissa dagar väldigt mycket mer. Och visst, jag måste anpassa mig efter hur saker och ting fungerar. Jag antar att jag har tur som bor i ett så fruktansvärt socialistiskt land över huvud taget. Men det är snarare att jag känner mig pissad på av min närhet. Folk som inte kan (eller vill) ta mig seriöst och respekterar mig för vad jag är. Det hade väl varit enklare om jag vore homosexuell så att folk har faktiskt ett fysiskt fakta som de kan greppa. Men om jag bara säger att ”jag inte tänker som alla andra” så får folk svårt att förstå helt plötsligt. Och jag är den som klassas som socialt handikappad?

Jag antar att jag inte är helt ensam om mitt tänkande (och det finns mycket mer exempel än det här att gå på) men kombinationen är nog ganska ovanlig. Även om folk kan likna varandra så finns det väldigt sällan två helt och hållet likadana personer.

Nu har jag faktiskt lyckas få ut lite ändå, även om jag verkligen fick anstränga mig samtidigt som jag hoppade mellan ämnen. När jag får orken så ska jag också skriva en ny introduktion. Den förra sögs in i ett svart hål innan jag hann lägga upp den och har imploderat för länge sedan.