Först vill jag bara säga att jag tycker själv att det är tråkigt att jag ofta måste skriva om jobbiga och deprimerande saker. Men det är mest för att jag får mer motivation till att skriva under dessa tillfällen. Samtidigt så målar jag upp en ganska bra bild över hur min vardag ser ut då en stor del av mitt liv går ut på att vara just jobbigt och deprimerande.

Idag gick det inte längre för mig. Jag hatar världen och den är som vanligt inte långsam med att hata mig tillbaka. Det är nog mycket som byggt upp sig under en viss tid men utlösningen kom utav att mitt headset bara gick sönder, helt utan anledning. Jag skulle sätta det på huvudet och med ett krak så lossnade båda hörselkåporna och hängde därefter slött vid sidorna, hånandes. Det kändes som mitt liv blev summerat på bara några sekunder. Jag försöker göra något helt normalt som alla människor bör förvänta sig ska funka, och på en hundradels sekund så hänger jag där, slö, värdelös och trasig.

Jag erkänner det, jag är värdelös. Jag bidrar inte med någonting och har förmodligen aldrig gjort det heller. Jag kan inte ens påbörja en lista på saker jag lyckats med eller känner att jag klarat av eller bidragit med någonsin. Jag tog studenten utan fullständiga betyg, har inte haft ett jobb sen dess och de två praktiker jag haft har totalkraschat pågrund av en depression som jag kämpar förgäves med att kontrollera.

 Jag förväntar mig inte att man alltid ska må bra, men det vore åtminstone skönt att få göra det någon gång. Allt är heller inte jobb och skola, men det vara bara ett par exempel på hur jag misslyckats gång på gång i mitt liv, utan att få mycket tillbaka. Tiotals, kanske till och med hundratals chanser har dykt upp framför mig, men jag har antingen sumpat dom rakt av eller så har världen bara bestämt sig för att jag inte ska få saker gjorda.

 Vad gör jag för fel? Hur kommer det sig att allt jag rör vid blir till okontrollerbart kaos eller bara blatant går sönder? Jag kan inte ens avreagera mig när jag blir arg längre. Detta gjordes en gång i tiden genom att spela spel, något jag alltid tyckt fungerat. Men nu för tiden så blir jag bara ännu mer frustrerad eller arg av det. Jag försökte nyss titta på serier som alltid brukar få mig på bättre humör men jag satt och hatade varje sekund samt zonade ut hela tiden. Jag vill slå sönder saker, jag vill skada saker. Känslor som jag inte fått såhär starkt på flera år, och jag tycker inte om det. Jag vill vara ensam, men samtidigt känner jag mig så fruktansvärt ensam och hjälplös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och vem fan vill ha med mig att göra i vilket fall? Det kvittar hur mycket stärkande ord och tröst jag får, det suger fortfarande att vara jag. Att försöka muntra upp mig måste vara det bland det mest värdelösa och olönsamma man kan göra.

 Så vad ska jag göra när det inte finns något annat att ta sig för, och om jag vill få ett slut på de här destruktiva tankarna? Jo jag sätter mig ner och skriver och ser om det fungerar. Men helt ärligt så tror jag att jag bara tänker gå och lägga mig och önska att jag aldrig mer vaknar om det här inte hjälper. Att sova hjälper inte heller särskilt mycket, då jag har endast mardrömmar och tidiga morgonar att se fram emot. Jag hatar mardrömmar och jag hatar ännu mer att vakna tidigt.

Mitt liv har kommit till den punkten att jag anser att mitt vardagliga liv består av depression. En normal jag mår så ofta dåligt att det definierar mig, och det är inte ett bra tecken. Jag har lidit av kroniska, årsbundna depressioner sen väldigt lång tid tillbaka. Den första gången jag faktiskt kan relatera till att det inträffade var någon gång i tidiga tonåren. Men jag är rätt säker på att de kommit och gått redan innan dess. Antalet olika mediciner jag tagit för att motverka detta har jag tappat räkningen på och jag har haft kontakt med någon form utav psykiatri nästan ständigt sen jag var 14.

 Så vad gör jag för fel? Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag inser att jag låter som en bortskämd liten unge som inte varit med om något riktigt traumatiskt i livet än. Men det gör ju bara det hela ännu mer ologiskt. Jag har haft en någorlunda normal uppväxt, har aldrig hamnat i några allvarliga slagsmål eller utsatts för övergrepp av något slag. Jag är vit och man i ett av världens mest socialistiska länder och har aldrig blivit särskilt bortskämd men ändå fått njuta av mycket trevligt i livet. Så vad fan är det för fel i så fall? Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara en vanlig människa och få livet att funka normalt? Jag får förklara ideligen hur jag bara inte kan ”rycka upp mig” och få saker gjorda. Men jag vet ju inte ens själv vad mina förklaringar innebär eller varför de behövs. Jag vet hur jag funkar, men att jag funkar är helt obegripligt för mig.

 Samtidigt så lever jag ju fortfarande, jag sitter ju här och skriver av mig och andas och är fysiskt sett frisk. Jag vet inte ens hur jag tar mig framåt varje dag, har ingen aning om vad jag har för driv. Vad lever jag för och varför? Det finns en del personer som skulle kunna och som har försökt svara på sådana här frågor åt mig, men jag har aldrig blivit övertygad. Antingen så är svaren för tama och försumbara att de inte rör mig, eller så känner jag att alla bara missförstår mina funderingar. Ingetdera kan man beskylla besvararna för såklart, utan det är nog mest min pessimistiska hjärna som helt stänger ute all form av positiv feedback när jag behöver den som mest. Mår jag dåligt så ska jag fanimej må dåligt, annars hade jag ju inte mått dåligt från första början. Nästa frustrerande sak är att jag kan se det hela från ett logiskt perspektiv och veta att jag är arg för ingenting, veta att det går över och veta att jag ofta också överreagerar. Men att applicera det aktivt går bara inte, det spärras och äts upp av hela min pessimistiska entitet som tagit över allt vad jag är, känner och tycker.

Idag är det ännu en sån där dag. En dag då jag vill ligga kvar i sängen resten av dagen och helst bara dö. Oftast går det inte att spåra dessa dagar till någon särskild händelse utan det är många faktorer som får det att till slut bli outhärdligt. Denna gången var det mardrömmarna, som jag nu är så pass trött på (efter två-tre veckor) att jag inte längre orkar lyfta upp mig själv när jag vaknar från dem. Jag påminner mig själv om att jag måste göra saker, gå ut, träffa folk och komma igång med dagen eftersom jag annars bara kommer sjunka längre och längre ner.

 Att "ta sig i kragen" är dock lättare sagt än gjort, när man inte känner att man har något att vinna på det så är motivationen inte särskilt stor. Samtidigt vill jag inte vara runt folk då mitt usla humör lätt kan gå ut över andra, att gå ut och gå sätter dessutom bara igång min tankeförmåga mer än om jag sitter stilla och destruktiva tankar svämmar lätt över om jag inte direkt fokuserar på något som tar upp mycket av min hjärnkapacitet.

Många i en sån här situation skulle känna en längtan och lust efter att få prata ut med någon, det största problemet för mig är att jag inte känner att jag faktiskt kan göra det. Dels eftersom känslor inte riktigt är mitt starkaste samtalsämne, men också för att jag inte vill lägga mina problem på andra människor. Nu vet jag att det finns en hel del personer (till och med i min närhet) som faktiskt mår bra av att hjälpa andra och lyssna och komma med råd. Men det är inte där skon klämmer utan det är hos mig, för oavsett vad man säger så kan jag nog aldrig känna att jag inte är en börda i andras liv.
 Så om jag inte kan prata med någon om det vad ska jag göra då? Jag skriver om det såklart! En slags terapi som jag själv har kontroll över. Och genom att lägga upp det på en blogg så kan de som bryr sig läsa om det men behöver samtidigt inte ha någon direkt kontakt med mig vilket gör att de slipper mitt humör, och jag slipper känna att jag tränger mig på i deras liv. Så alla vinner på det... eller? Faktumet kvarstår ju att jag är på dåligt humör, och ett par rader skrift om mitt dåliga humör kommer inte förändra det drastiskt. Men i långa loppet så kanske det gör en så pass liten skillnad att jag faktiskt känner att jag kan härda ut i några minuter till, och det är ju alltid värt något... antar jag.

Dagarna börjar bli kallare och nätterna börjar bli längre, jag skulle märka det i kroppen även om jag satt instängd i ett kalt rum som varken hade några fönster eller ändrade temperatur. För ungefär två veckor sedan kände jag hur hösten var kommen. Och då många skulle säga att det jsut då fortfarande var sommar så vill jag påpeka att det inte riktigt är så jag menar. Höst för mig är och kommer alltid förknippas med depression eller åtminstone djup mental trötthet. Så länge jag kan minnas har mitt mående gått ner varje höst för att sedan vara på väg upp igen någonstans i början på våren. För två veckor sedan började mitt humör gå neråt, efter att ha tagit mig igenom en del mer eller mindre svåra motgångar i den första halvan av året så hade jag en plan och en strategi på hur jag skulle försöka må så bra som möjligt så länge som möjligt, den planen höll fram tills för två veckor sedan (ungefär).

Även om mitt humör har varit noterbart bra (eller åtminstone okej) i andras närhet den senaste tiden så kan jag meddela att det fortfarande är på väg ner, och det snabbt. Snabbare och snabbare ju kallare och mörkare det blir. Vad vill jag ha ut av andra i och med att jag säger det här? Inte ett jäkla skit faktiskt. Vet man redan om den här sidan av mig så vet man också att det inte är något som varken jag eller andra kan kontrollera särskilt mycket. Jag är kroniskt deprimerad och det har jag erkänt många gånger. Genom åren har jag tagit ett tiotal olika mediciner mot bland annat depression, ångest och destruktiva tankar. Den medicin som funkat bäst har däremot varit socialt umgänge med folk jag tycker om och kan slappna av runt. Jag behöver nog inte konstatera att det halvåret jag var instängd på psykiatrin i Visby inte var någon direkt höjdare för mig, även om jag förmodligen överlevde tack vare det.

En intressant teori runt mina depressioner är att de kommer i olika skalor beroende på vilket år det är. Väldigt länge har det varit så att depressionerna varat längre och varit djupare under jämna årtal. Detta har såklart väldigt lite med just årets siffror att göra och ofta har det bara blivit så baserat på händelser och andra människor runt mig. Depressioner har också en tendens att kickstarta tidigare än vanligt om det händer något otrevligt i mitt liv. Jag har alltså en ganska lång och minst sagt jobbig tid framför mig och jag misstänker att det i år kommer bli en av de värsta perioderna på länge.
 Jag inser att det låter mycket som att jag känner mig som ett offer och att jag vill att någon ska tycka synd om mig men syftet med texten har ingenting med läsaren att göra. Jag konstaterade väldigt tidigt (för mig själv åtminstone) att min blogg är till för att jag ska få skriva av mig om tankar, känslor och idéer och faktumet att andra kan läsa det jag skriver är bara ett plus då folk kanske vill lära känna mig bättre.

 Den här texten tar upp mycket saker som jag faktiskt inte berättar för många, eller åtminstone inte under ett och samma samtal. De här perioderna har jag haft i mer eller mindre hela livet (åtminstone den delen av mitt liv som jag känner är viktig) och jag är ganska van vid det här laget. Jag förväntar mig inte att folk ska tycka synd om mig eller försöka hjälpa mig då ingetdera faktiskt kommer göra större skillnad. Många (inklusive mig själv) har konstaterat att depressionerna kanske bara är någon form av placeboeffekt, då jag förväntar mig depressioner varje år och därför råkar ut för dem. Jag kan hålla med om att det låter som en vettig teori men jag mår ju fortfarande dåligt, då spelar anledningen till måendet inte så mycket roll enligt mig.

Som sagt så är det här inte något nytt i mitt liv och jag är inte ovan vid att (försöka) hantera det. Jag har prövat mediciner och terapier samt haft samtalskontakter och vänner som har försökt hjälpa mig genom åren men i längden så är det inte mycket som faktiskt gjort skillnad. Många skulle väl påpeka att min livsstil som den är rent allmänt är osund och att jag borde ändra den men då anser jag att man inte riktigt är införstådd i konceptet depression.

För de som aldrig riktigt varit i närheten av detta koncept så ska jag här ge ett kort exempel på hur en vanlig dag kan se ut i en deprimerad persons (mitt) liv:

Du vaknar första gången runt klockan sex på morgonen, om det var mardrömmen som väckte dig eller något annat vet du inte. Du är trött, kallsvettig och humöret är ytterst lågt. Du har ingen anledning eller vilja av att gå upp men detsamma gäller med att ligga kvar. Tröttheten säger att du vill somna om men du är samtidigt trött på mardrömmarna. Destruktiva och negativa tankar börjar sätta sig i rullning och du inser att mardrömmarna är trevligare än det du kan åstadkomma i huvudet när du är vaken. Till sist somnar du om.
 Du vaknar igen klockan två på eftermiddagen, då kroppen är så utmattad över att må dåligt hela tiden så är detta inget konstigt och även om du ställt klockan närmare tolv så vaknade du inte av den. Du sätter dig upp i sängen och påminns om att en "normal" människa skulle försöka ta sig ur sängen, du är däremot inte övertygad. Du har inget att se fram emot eller att göra idag, även om det var annorlunda dagen innan. Sakerna du sa förra veckan att du skulle göra innan helgen var slut har fortfarande inte blivit gjorda och energin för att göra dem nu är obefintlig.
 Varför gå upp? Varför andas? Varför leva? Tankarna snurrar i ditt huvud och inget bra svar kommer upp. Till slut blir tankarna för mycket och du känner att du måste slå näven hårt i väggen flertalet gånger så att du kan fokusera på något annat. Du ställer dig därefter upp och ser dig omkring i rummet, allt är grått. Bokhyllan är grå, teven är grå, datorn är grå. Du tittar ut på det fina skinande höstvädret som också är alldeles grått och du känner bara hur världen hatar och hånar dig.

Till slut sätter du dig vid datorn, att äta något är inte ens på kartan. Vad du än kommer försöka få i dig kommer vilja ta sig upp innan du ens svalt det. Du tar upp mobilen och tittar på den. Klockan är kvart över två fastän det känns som en evighet sen du vaknade. Kan dagen inte bara ta slut? Varför kan du inte bara bli trött igen så du kan få sova? Sovandes så har du åtminstone en chans av att vara drömlös en stund. Om inte annat så kanske dagen imorgon inte blir fullt lika outhärdlig.

 Du håller fortfarande mobilen i handen och funderar på om du ska smsa någon vän och fråga om denne vill umgås lite senare, mest så du får tänka på något annat. Men vad är poängen med det? Alla andra är ändå så upptagna och/eller vill inte ha med dig att göra i alla fall. Och om du väl träffar någon så måste du till slut ta dig hem igen, något som inte är särskilt lockande efter att man fått en tillsynes falsk trygghet i att umgås med någon annan ett tag.
 Du inser att du suttit och stirrat på datorskärmen i snart en timme medan tankarna kommit och gått (mest kommit). Du har varit nära till att klicka på ett par ikoner några gånger men frågan återkommer alltid: Vad är det för mening? Timmarna går och du har slöat vid datorn utan någon vidare produktivitet fram till åtta-nio på kvällen. Du tittar på klockan och känner att du vill vara trött snart så du kan gå och sova. I brist på annat att göra går du ut i köket, öppnar kylskåpet och stänger det igen. Magen kurrar men du är inte hungrig, snarare illamående. Efter att ha gått in och ut ur köket ett par gånger så tvingar du ner en drickyoghurt eller liknande. Du måste kämpa i ett par minuter för att inte kasta upp den igen.

Du sätter dig vid datorn igen då du inte ser någon vits med att göra något annat. Du ilsknar till på alla som någonsin kommit med förslag som innebär att du måste röra på dig eller komma ut i friska luften. "Du kommer må bättre av det!" Så vart ska du gå i så fall? Vad ska du göra? Och vad du än gör så kommer du ändå sluta hemma i din säng, tänkandes. Även om det skulle få dig att må bättre ett litet tag så kommer du ändå bara må sämre av det i slutändan. Vad är poängen med att leva? Vad är poängen om du skulle ta självmord? Tankarna är så många och förvirrande och du kommer inte fram till nånting. Du vill inte ens dö längre. Du vill bara aldrig ha existerat över huvud taget.

 Du suckar och beslutar dig för att försöka sova. Det går inte särskilt bra och resultatet blir att du växlar mellan att ligga i sängen och stirra i taket till att sitta och stirra på datornskärmen istället. Klockan halv tre somnar du av ren utmattning och mardrömmarna är självklart där för att hälsa dig välkommen till nästa helvete.

Nästa dag vaknar du första gången runt klockan sex på morgonen, om det var mardrömmen som väckte dig eller något annat vet du inte...

 Det kan verka som att det inte händer särskilt mycket i mitt liv de här stunderna. Men faktum är att det som saknas på utsidan oftast tar igen sig på insidan. Med andra ord så är tankegångarna många och komplicerade. Många av dem kommer jag inte ens kunna förklara då det dels skulle ta för lång tid och vara extremt svårt att förstå.
 Jag är inte i det här stadiet än såklart men inom en månad eller två så kommer jag inte vara långt ifrån det. Vad vill jag ha ut av texten? Om något så är det bra att sätta konkreta ord på saker och ting, det kanske hjälper mig att förstå mig själv bättre. Och om några anser att de bryr sig och vill veta mer om mitt liv så är det som sagt ett plus.

På begäran från min lillasyster så tar jag mig till slut i kragen för att skriva något.

Jag vet inte riktigt varför, men varje gång jag blir tillfälligt känslomässigt engagerad så får jag lust att skriva. Särskilt när det handlar om negativa känslostämningar, som då jag blir arg, ledsen, nervös och liknande. När adrenalinet börjar pumpa och jag börjar bli mer skakig än vanligt i fingrar och ben. Då vill jag inte göra mycket annat än att sätta känslor och tankar på papper. Det är dock väldigt svårt. Jag har någon form av skrivkramp (skrivblockering) för tillfället som gör att jag aldrig riktigt kommer igång. När jag har mina bra perioder så brukar det vara tvärtom, då brukar jag ha lätt för att komma igång men har svårt att fortsätta skriva när jag väl fått ut det jag velat få ut.

Och när jag nu inte kunde skriva om det jag ville skriva om så beslutade jag mig för att skriva om att jag inte kan skriva... ”Skrivception”.

Men för att vara helt ärlig så vet jag inte vad som håller mig tillbaka, skrivkramp är kopplat till depression och oro och jag antar att det har med det att göra även om det inte känns som det jämt. Jag har alla dessa bra idéer som jag bara vill få ut så fort som möjligt. Det kanske är det som är problemet dock, att idéerna är så perfekta att jag blir rädd för att sätta dem på papper. För tänk om det inte blir så bra som jag hade tänkt mig från början? Eller rättare sagt: Det är klart att det inte blir lika bra som jag hade tänkt mig från början! Det är alltid mitt största problem när det gäller allt. Perfektionisten inom mig vägrar ge sig oavsett vad det handlar om. Detta följer oftast till vad som kallas prokrastinering, uppskjutarbeteende. Vilket innebär att jag sällan får saker och ting gjorda, åtminstone inte om det finns en tidsgräns. Titta bara på hur lång tid det tog mig att lägga upp något här. Min dåliga koncentrationsförmåga gör inte saker och ting bättre för den delen.

Så kortfattat så kan man se det såhär:

Depression som leder till

Prestationsångest som leder till

Skrivkramp som leder till

Prokrastinering som leder till

Depression

Och så börjar det om igen. Detta är bara en av många ”onda cirklar” som mitt liv kretsar runt och jag vet faktiskt inte om det är positivt eller negativt att jag är medveten om det själv men jag antar att det underlättar i vissa saker. Och vad jag inte vill göra är att sätta mig själv i en egen lite fålla och skrika att jag är sjuk och måste ha hjälp och allt vad det innebär. Det är nog det jag stör mig mest på vad gäller folks reaktioner och allmänna tyckande. Om någon frågar mig vad jag har för sysselsättning säger jag oftast att jag är arbetslös och ”tar det lite lugnt den här tiden”. Alternativt så säger jag att jag har mycket för mig på psyket och att jag inte klarar av att jobba för tillfället. Och även om det är sant så vill jag få folk att tro att jag är mer sjuk än vad jag faktiskt är. Inte för att jag ska komma undan med något eller för att folk ska låta mig vara. Utan mer för att andra ska förstå med sitt insnöade tänkande.

Frågar någon mig vad jag gör nu för tiden på en dag då jag faktiskt orkar med diskussionen så säger jag något i stil med:

”Jag lever livet precis som jag vill leva det för tillfället. Jag har mat, tak, all underhållning jag kan tänka mig i form av spel och vänner.” Sen att jag inte är en så stor del av systemet som folk förväntar sig att jag ska vara är helt och hållet deras problem.

”Men du kan ju faktiskt inte få socialbidrag hela livet.”

Challenge accepted!

”Men får du inte tråkigt av att inte göra någonting?”

Inte mer än vad någon med sysselsättning skulle fått. Och för att klarna ut lite saker så kan jag säga att jag faktiskt inte sitter i soffan och stirrar i väggen (även om det har hänt vissa katatoniskt lagda dagar). Att sitta vid datorn 15 timmar i sträck och sedan gå och lägga sig kanske inte är så mycket till liv. Men fan vad jag mår bra av det. Vad sa du? Att jag kan omöjligt må bra av det i längden? Vem bestämmer vad ”längden” innebär? Du? Och bestämmer du vad som är bra för mig i längden eller inte?

Nu vill jag inte på något sätt kränka dig som läsare. Jag vill bara skapa en illusion av hur jag kan tänka mig att många tänker och hur jag tänker i gensvar till den illusionen. Om du tar illa upp så antar jag att du är en person som tänker på det sättet och kan lära dig en sak eller två av vad jag försöker förmedla.

Jag har ett väldigt långt tålamod och jag kan bara hoppas på att de som känner mig lite bättre kan intyga om detta. Men något jag inte riktigt tål (oavsett vad det innebär) är ignoranta personer som inte riktigt kan se längre än till sin egen nästipp. De som tror att världen kretsar runt deras livssyn och att det bara finns ett svar till allting. Det kanske därför jag har så svårt för väldigt ortodoxa religionsåskådningar. Rasism är en till sån där sak som jag inte riktigt förstår mig på. Och då inte som de flesta, som tycker att alla är lika värda och borde behandlas som det. Jag bryr mig inte ett dugg om folk som hatar varandra på grund av sådana skäl. Det enda jag stör mig på är hur naiva personerna med deras speciella synpunkter är. Med andra ord, det jag stör mig mest med rasism är att folk är så fruktansvärt korkade.

Men nog om det för tillfället. Anledningen till att jag tar upp det är för att jag inte riktigt tål människor som inte ser längre än vad dom faktiskt bestämmer sig för att se och inte kan acceptera andras val, synpunkter, livsåskådningar, med mera. Det gäller framförallt att följa normen. Där normen bestäms och kontrolleras av massan, den där eviga grå massan som jag varje dag kämpar mot så att jag inte blir en del av den.

Jag har funderat på om jag bara ska skita i massan helt och hållet och bara låta den göra sitt och jag göra mitt. Men det är faktiskt inte så lätt. Inte när så många runt omkring mig tillhör massan. Och jag säger inte att det är ett fel att tillhöra massan, vill man göra det så är det klart man får det. Jag säger bara att om jag väljer att inte göra det så vill jag inte bli pissad på.

Och det är lite så jag känner, jag känner mig pissad på. Vissa dagar lite mindre och vissa dagar väldigt mycket mer. Och visst, jag måste anpassa mig efter hur saker och ting fungerar. Jag antar att jag har tur som bor i ett så fruktansvärt socialistiskt land över huvud taget. Men det är snarare att jag känner mig pissad på av min närhet. Folk som inte kan (eller vill) ta mig seriöst och respekterar mig för vad jag är. Det hade väl varit enklare om jag vore homosexuell så att folk har faktiskt ett fysiskt fakta som de kan greppa. Men om jag bara säger att ”jag inte tänker som alla andra” så får folk svårt att förstå helt plötsligt. Och jag är den som klassas som socialt handikappad?

Jag antar att jag inte är helt ensam om mitt tänkande (och det finns mycket mer exempel än det här att gå på) men kombinationen är nog ganska ovanlig. Även om folk kan likna varandra så finns det väldigt sällan två helt och hållet likadana personer.

Nu har jag faktiskt lyckas få ut lite ändå, även om jag verkligen fick anstränga mig samtidigt som jag hoppade mellan ämnen. När jag får orken så ska jag också skriva en ny introduktion. Den förra sögs in i ett svart hål innan jag hann lägga upp den och har imploderat för länge sedan.