Först vill jag bara säga att jag tycker själv att det är tråkigt att jag ofta måste skriva om jobbiga och deprimerande saker. Men det är mest för att jag får mer motivation till att skriva under dessa tillfällen. Samtidigt så målar jag upp en ganska bra bild över hur min vardag ser ut då en stor del av mitt liv går ut på att vara just jobbigt och deprimerande.

Idag gick det inte längre för mig. Jag hatar världen och den är som vanligt inte långsam med att hata mig tillbaka. Det är nog mycket som byggt upp sig under en viss tid men utlösningen kom utav att mitt headset bara gick sönder, helt utan anledning. Jag skulle sätta det på huvudet och med ett krak så lossnade båda hörselkåporna och hängde därefter slött vid sidorna, hånandes. Det kändes som mitt liv blev summerat på bara några sekunder. Jag försöker göra något helt normalt som alla människor bör förvänta sig ska funka, och på en hundradels sekund så hänger jag där, slö, värdelös och trasig.

Jag erkänner det, jag är värdelös. Jag bidrar inte med någonting och har förmodligen aldrig gjort det heller. Jag kan inte ens påbörja en lista på saker jag lyckats med eller känner att jag klarat av eller bidragit med någonsin. Jag tog studenten utan fullständiga betyg, har inte haft ett jobb sen dess och de två praktiker jag haft har totalkraschat pågrund av en depression som jag kämpar förgäves med att kontrollera.

 Jag förväntar mig inte att man alltid ska må bra, men det vore åtminstone skönt att få göra det någon gång. Allt är heller inte jobb och skola, men det vara bara ett par exempel på hur jag misslyckats gång på gång i mitt liv, utan att få mycket tillbaka. Tiotals, kanske till och med hundratals chanser har dykt upp framför mig, men jag har antingen sumpat dom rakt av eller så har världen bara bestämt sig för att jag inte ska få saker gjorda.

 Vad gör jag för fel? Hur kommer det sig att allt jag rör vid blir till okontrollerbart kaos eller bara blatant går sönder? Jag kan inte ens avreagera mig när jag blir arg längre. Detta gjordes en gång i tiden genom att spela spel, något jag alltid tyckt fungerat. Men nu för tiden så blir jag bara ännu mer frustrerad eller arg av det. Jag försökte nyss titta på serier som alltid brukar få mig på bättre humör men jag satt och hatade varje sekund samt zonade ut hela tiden. Jag vill slå sönder saker, jag vill skada saker. Känslor som jag inte fått såhär starkt på flera år, och jag tycker inte om det. Jag vill vara ensam, men samtidigt känner jag mig så fruktansvärt ensam och hjälplös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och vem fan vill ha med mig att göra i vilket fall? Det kvittar hur mycket stärkande ord och tröst jag får, det suger fortfarande att vara jag. Att försöka muntra upp mig måste vara det bland det mest värdelösa och olönsamma man kan göra.

 Så vad ska jag göra när det inte finns något annat att ta sig för, och om jag vill få ett slut på de här destruktiva tankarna? Jo jag sätter mig ner och skriver och ser om det fungerar. Men helt ärligt så tror jag att jag bara tänker gå och lägga mig och önska att jag aldrig mer vaknar om det här inte hjälper. Att sova hjälper inte heller särskilt mycket, då jag har endast mardrömmar och tidiga morgonar att se fram emot. Jag hatar mardrömmar och jag hatar ännu mer att vakna tidigt.

Mitt liv har kommit till den punkten att jag anser att mitt vardagliga liv består av depression. En normal jag mår så ofta dåligt att det definierar mig, och det är inte ett bra tecken. Jag har lidit av kroniska, årsbundna depressioner sen väldigt lång tid tillbaka. Den första gången jag faktiskt kan relatera till att det inträffade var någon gång i tidiga tonåren. Men jag är rätt säker på att de kommit och gått redan innan dess. Antalet olika mediciner jag tagit för att motverka detta har jag tappat räkningen på och jag har haft kontakt med någon form utav psykiatri nästan ständigt sen jag var 14.

 Så vad gör jag för fel? Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag inser att jag låter som en bortskämd liten unge som inte varit med om något riktigt traumatiskt i livet än. Men det gör ju bara det hela ännu mer ologiskt. Jag har haft en någorlunda normal uppväxt, har aldrig hamnat i några allvarliga slagsmål eller utsatts för övergrepp av något slag. Jag är vit och man i ett av världens mest socialistiska länder och har aldrig blivit särskilt bortskämd men ändå fått njuta av mycket trevligt i livet. Så vad fan är det för fel i så fall? Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara en vanlig människa och få livet att funka normalt? Jag får förklara ideligen hur jag bara inte kan ”rycka upp mig” och få saker gjorda. Men jag vet ju inte ens själv vad mina förklaringar innebär eller varför de behövs. Jag vet hur jag funkar, men att jag funkar är helt obegripligt för mig.

 Samtidigt så lever jag ju fortfarande, jag sitter ju här och skriver av mig och andas och är fysiskt sett frisk. Jag vet inte ens hur jag tar mig framåt varje dag, har ingen aning om vad jag har för driv. Vad lever jag för och varför? Det finns en del personer som skulle kunna och som har försökt svara på sådana här frågor åt mig, men jag har aldrig blivit övertygad. Antingen så är svaren för tama och försumbara att de inte rör mig, eller så känner jag att alla bara missförstår mina funderingar. Ingetdera kan man beskylla besvararna för såklart, utan det är nog mest min pessimistiska hjärna som helt stänger ute all form av positiv feedback när jag behöver den som mest. Mår jag dåligt så ska jag fanimej må dåligt, annars hade jag ju inte mått dåligt från första början. Nästa frustrerande sak är att jag kan se det hela från ett logiskt perspektiv och veta att jag är arg för ingenting, veta att det går över och veta att jag ofta också överreagerar. Men att applicera det aktivt går bara inte, det spärras och äts upp av hela min pessimistiska entitet som tagit över allt vad jag är, känner och tycker.