Idag är det ännu en sån där dag. En dag då jag vill ligga kvar i sängen resten av dagen och helst bara dö. Oftast går det inte att spåra dessa dagar till någon särskild händelse utan det är många faktorer som får det att till slut bli outhärdligt. Denna gången var det mardrömmarna, som jag nu är så pass trött på (efter två-tre veckor) att jag inte längre orkar lyfta upp mig själv när jag vaknar från dem. Jag påminner mig själv om att jag måste göra saker, gå ut, träffa folk och komma igång med dagen eftersom jag annars bara kommer sjunka längre och längre ner.

 Att "ta sig i kragen" är dock lättare sagt än gjort, när man inte känner att man har något att vinna på det så är motivationen inte särskilt stor. Samtidigt vill jag inte vara runt folk då mitt usla humör lätt kan gå ut över andra, att gå ut och gå sätter dessutom bara igång min tankeförmåga mer än om jag sitter stilla och destruktiva tankar svämmar lätt över om jag inte direkt fokuserar på något som tar upp mycket av min hjärnkapacitet.

Många i en sån här situation skulle känna en längtan och lust efter att få prata ut med någon, det största problemet för mig är att jag inte känner att jag faktiskt kan göra det. Dels eftersom känslor inte riktigt är mitt starkaste samtalsämne, men också för att jag inte vill lägga mina problem på andra människor. Nu vet jag att det finns en hel del personer (till och med i min närhet) som faktiskt mår bra av att hjälpa andra och lyssna och komma med råd. Men det är inte där skon klämmer utan det är hos mig, för oavsett vad man säger så kan jag nog aldrig känna att jag inte är en börda i andras liv.
 Så om jag inte kan prata med någon om det vad ska jag göra då? Jag skriver om det såklart! En slags terapi som jag själv har kontroll över. Och genom att lägga upp det på en blogg så kan de som bryr sig läsa om det men behöver samtidigt inte ha någon direkt kontakt med mig vilket gör att de slipper mitt humör, och jag slipper känna att jag tränger mig på i deras liv. Så alla vinner på det... eller? Faktumet kvarstår ju att jag är på dåligt humör, och ett par rader skrift om mitt dåliga humör kommer inte förändra det drastiskt. Men i långa loppet så kanske det gör en så pass liten skillnad att jag faktiskt känner att jag kan härda ut i några minuter till, och det är ju alltid värt något... antar jag.

Dagarna börjar bli kallare och nätterna börjar bli längre, jag skulle märka det i kroppen även om jag satt instängd i ett kalt rum som varken hade några fönster eller ändrade temperatur. För ungefär två veckor sedan kände jag hur hösten var kommen. Och då många skulle säga att det jsut då fortfarande var sommar så vill jag påpeka att det inte riktigt är så jag menar. Höst för mig är och kommer alltid förknippas med depression eller åtminstone djup mental trötthet. Så länge jag kan minnas har mitt mående gått ner varje höst för att sedan vara på väg upp igen någonstans i början på våren. För två veckor sedan började mitt humör gå neråt, efter att ha tagit mig igenom en del mer eller mindre svåra motgångar i den första halvan av året så hade jag en plan och en strategi på hur jag skulle försöka må så bra som möjligt så länge som möjligt, den planen höll fram tills för två veckor sedan (ungefär).

Även om mitt humör har varit noterbart bra (eller åtminstone okej) i andras närhet den senaste tiden så kan jag meddela att det fortfarande är på väg ner, och det snabbt. Snabbare och snabbare ju kallare och mörkare det blir. Vad vill jag ha ut av andra i och med att jag säger det här? Inte ett jäkla skit faktiskt. Vet man redan om den här sidan av mig så vet man också att det inte är något som varken jag eller andra kan kontrollera särskilt mycket. Jag är kroniskt deprimerad och det har jag erkänt många gånger. Genom åren har jag tagit ett tiotal olika mediciner mot bland annat depression, ångest och destruktiva tankar. Den medicin som funkat bäst har däremot varit socialt umgänge med folk jag tycker om och kan slappna av runt. Jag behöver nog inte konstatera att det halvåret jag var instängd på psykiatrin i Visby inte var någon direkt höjdare för mig, även om jag förmodligen överlevde tack vare det.

En intressant teori runt mina depressioner är att de kommer i olika skalor beroende på vilket år det är. Väldigt länge har det varit så att depressionerna varat längre och varit djupare under jämna årtal. Detta har såklart väldigt lite med just årets siffror att göra och ofta har det bara blivit så baserat på händelser och andra människor runt mig. Depressioner har också en tendens att kickstarta tidigare än vanligt om det händer något otrevligt i mitt liv. Jag har alltså en ganska lång och minst sagt jobbig tid framför mig och jag misstänker att det i år kommer bli en av de värsta perioderna på länge.
 Jag inser att det låter mycket som att jag känner mig som ett offer och att jag vill att någon ska tycka synd om mig men syftet med texten har ingenting med läsaren att göra. Jag konstaterade väldigt tidigt (för mig själv åtminstone) att min blogg är till för att jag ska få skriva av mig om tankar, känslor och idéer och faktumet att andra kan läsa det jag skriver är bara ett plus då folk kanske vill lära känna mig bättre.

 Den här texten tar upp mycket saker som jag faktiskt inte berättar för många, eller åtminstone inte under ett och samma samtal. De här perioderna har jag haft i mer eller mindre hela livet (åtminstone den delen av mitt liv som jag känner är viktig) och jag är ganska van vid det här laget. Jag förväntar mig inte att folk ska tycka synd om mig eller försöka hjälpa mig då ingetdera faktiskt kommer göra större skillnad. Många (inklusive mig själv) har konstaterat att depressionerna kanske bara är någon form av placeboeffekt, då jag förväntar mig depressioner varje år och därför råkar ut för dem. Jag kan hålla med om att det låter som en vettig teori men jag mår ju fortfarande dåligt, då spelar anledningen till måendet inte så mycket roll enligt mig.

Som sagt så är det här inte något nytt i mitt liv och jag är inte ovan vid att (försöka) hantera det. Jag har prövat mediciner och terapier samt haft samtalskontakter och vänner som har försökt hjälpa mig genom åren men i längden så är det inte mycket som faktiskt gjort skillnad. Många skulle väl påpeka att min livsstil som den är rent allmänt är osund och att jag borde ändra den men då anser jag att man inte riktigt är införstådd i konceptet depression.

För de som aldrig riktigt varit i närheten av detta koncept så ska jag här ge ett kort exempel på hur en vanlig dag kan se ut i en deprimerad persons (mitt) liv:

Du vaknar första gången runt klockan sex på morgonen, om det var mardrömmen som väckte dig eller något annat vet du inte. Du är trött, kallsvettig och humöret är ytterst lågt. Du har ingen anledning eller vilja av att gå upp men detsamma gäller med att ligga kvar. Tröttheten säger att du vill somna om men du är samtidigt trött på mardrömmarna. Destruktiva och negativa tankar börjar sätta sig i rullning och du inser att mardrömmarna är trevligare än det du kan åstadkomma i huvudet när du är vaken. Till sist somnar du om.
 Du vaknar igen klockan två på eftermiddagen, då kroppen är så utmattad över att må dåligt hela tiden så är detta inget konstigt och även om du ställt klockan närmare tolv så vaknade du inte av den. Du sätter dig upp i sängen och påminns om att en "normal" människa skulle försöka ta sig ur sängen, du är däremot inte övertygad. Du har inget att se fram emot eller att göra idag, även om det var annorlunda dagen innan. Sakerna du sa förra veckan att du skulle göra innan helgen var slut har fortfarande inte blivit gjorda och energin för att göra dem nu är obefintlig.
 Varför gå upp? Varför andas? Varför leva? Tankarna snurrar i ditt huvud och inget bra svar kommer upp. Till slut blir tankarna för mycket och du känner att du måste slå näven hårt i väggen flertalet gånger så att du kan fokusera på något annat. Du ställer dig därefter upp och ser dig omkring i rummet, allt är grått. Bokhyllan är grå, teven är grå, datorn är grå. Du tittar ut på det fina skinande höstvädret som också är alldeles grått och du känner bara hur världen hatar och hånar dig.

Till slut sätter du dig vid datorn, att äta något är inte ens på kartan. Vad du än kommer försöka få i dig kommer vilja ta sig upp innan du ens svalt det. Du tar upp mobilen och tittar på den. Klockan är kvart över två fastän det känns som en evighet sen du vaknade. Kan dagen inte bara ta slut? Varför kan du inte bara bli trött igen så du kan få sova? Sovandes så har du åtminstone en chans av att vara drömlös en stund. Om inte annat så kanske dagen imorgon inte blir fullt lika outhärdlig.

 Du håller fortfarande mobilen i handen och funderar på om du ska smsa någon vän och fråga om denne vill umgås lite senare, mest så du får tänka på något annat. Men vad är poängen med det? Alla andra är ändå så upptagna och/eller vill inte ha med dig att göra i alla fall. Och om du väl träffar någon så måste du till slut ta dig hem igen, något som inte är särskilt lockande efter att man fått en tillsynes falsk trygghet i att umgås med någon annan ett tag.
 Du inser att du suttit och stirrat på datorskärmen i snart en timme medan tankarna kommit och gått (mest kommit). Du har varit nära till att klicka på ett par ikoner några gånger men frågan återkommer alltid: Vad är det för mening? Timmarna går och du har slöat vid datorn utan någon vidare produktivitet fram till åtta-nio på kvällen. Du tittar på klockan och känner att du vill vara trött snart så du kan gå och sova. I brist på annat att göra går du ut i köket, öppnar kylskåpet och stänger det igen. Magen kurrar men du är inte hungrig, snarare illamående. Efter att ha gått in och ut ur köket ett par gånger så tvingar du ner en drickyoghurt eller liknande. Du måste kämpa i ett par minuter för att inte kasta upp den igen.

Du sätter dig vid datorn igen då du inte ser någon vits med att göra något annat. Du ilsknar till på alla som någonsin kommit med förslag som innebär att du måste röra på dig eller komma ut i friska luften. "Du kommer må bättre av det!" Så vart ska du gå i så fall? Vad ska du göra? Och vad du än gör så kommer du ändå sluta hemma i din säng, tänkandes. Även om det skulle få dig att må bättre ett litet tag så kommer du ändå bara må sämre av det i slutändan. Vad är poängen med att leva? Vad är poängen om du skulle ta självmord? Tankarna är så många och förvirrande och du kommer inte fram till nånting. Du vill inte ens dö längre. Du vill bara aldrig ha existerat över huvud taget.

 Du suckar och beslutar dig för att försöka sova. Det går inte särskilt bra och resultatet blir att du växlar mellan att ligga i sängen och stirra i taket till att sitta och stirra på datornskärmen istället. Klockan halv tre somnar du av ren utmattning och mardrömmarna är självklart där för att hälsa dig välkommen till nästa helvete.

Nästa dag vaknar du första gången runt klockan sex på morgonen, om det var mardrömmen som väckte dig eller något annat vet du inte...

 Det kan verka som att det inte händer särskilt mycket i mitt liv de här stunderna. Men faktum är att det som saknas på utsidan oftast tar igen sig på insidan. Med andra ord så är tankegångarna många och komplicerade. Många av dem kommer jag inte ens kunna förklara då det dels skulle ta för lång tid och vara extremt svårt att förstå.
 Jag är inte i det här stadiet än såklart men inom en månad eller två så kommer jag inte vara långt ifrån det. Vad vill jag ha ut av texten? Om något så är det bra att sätta konkreta ord på saker och ting, det kanske hjälper mig att förstå mig själv bättre. Och om några anser att de bryr sig och vill veta mer om mitt liv så är det som sagt ett plus.