”Man får inte klaga på invandrare!”

”Man får inte klaga på islam!”

”Man får inte klaga på vänstern!”

”Man får inte klaga på någonting nuförtiden utan att bli klassad som rasist!”

Jag kan hålla med om att ordet rasism kastas runt lite för ofta nuförtiden. Jag skulle till exempel inte riktigt klassa Sverigedemokraterna som ett ”rasistiskt parti”. Jag kan definitivt säga att många av dess medlemmar har påvisat rasistiska drag (och en hög skulle man nog kunna klassa som rasister) men att säga att hela partiet är rasistiskt känns kanske att ta i.

 Missförstå mig rätt, jag ställer mig absolut inte bakom SD i vad de någonsin har gjort eller sagt och jag tycker i grund och botten att partiets medlemmar består av idioter. De som röstar på partiet har i sin tur också visat sig vara idioter då de går på den sortens smörja som SD sprider. Sen att de som faktiskt röstar på SD oftast bara verkar bry sig om en eller ett par punkter i deras valfrågor, och skiter sen i resten av det partiet kommer med är återigen en form av idioti.

Men missförstå mig rätt igen, oavsett om du är familj, vän eller inte ens känner mig så stödjer jag ditt fria val (som är ganska unikt i den här delen av världen). Det spelar ingen roll vilken nivå av idioti folk kommer uppnå, jag stödjer deras rätt att både tycka, tänka och uttrycka sina åsikter. På samma sätt så förväntar jag mig att folk stödjer min rätt till åsikter. Det är väl lite det som varit problemet den senaste tiden med allt tjat om vänsterextremister och högerextremister, ingen av dem verkar vilja acceptera att den andra sidan har rätt till en åsikt.

”Men hatbrott är straffbart i Sverige och jag tänker inte stå för någons rätt till att tycka att andra människor inte är lika mycket värda!”

Javisst! Och det är din åsikt och moraliska kompass som pekar åt det hållet, och du har rätt till att tycka så. Jag stödjer fortfarande din rätt till att tycka så. På samma sätt som att jag kommer fortsätta stödja rätten till att folk inte alls tycker att ”Muslimer ska brinna i helvetet!” är främlingsfientligt. Samtidigt verkar det som att det är många vänsterextremister som anser att folk som röstar på SD är mindre värda så logiken går inte riktigt ihop.
 Det är varje persons rättighet att uttrycka sig precis som han/hon vill. Självklart är det straffbart om du säger något som klassas som främlingsfientligt, och då får du ta det. Men du har fortfarande rätten att säga det du sa. Du har fortfarande rätten till att både tycka, tänka och uttrycka det.

Så ena sidan tycker att invandrare är dumma och andra sidan tycker att ena sidan är dumma för att de tycker att invandrare är dumma, vilket gör att ena sidan tycker att andra sidan är dumma och så vidare. Det blir en ond cirkel av det hela. Allt bara går runt så länge ingen vill acceptera att människor tycker olika från vad de själva gör. Jag ställer mig inte bakom någon av dessa sidor jag pratar om, men jag tänker heller inte ställa mig emot någon av dem. Tycker man inte som SD så röstar man inte på SD, sen kan man förbanna alla som röstar på SD via sociala medier hur mycket man vill och det är ens rättighet (oavsett om just jag tycker det är fel).

”Men polisen gör ju inget och rasismen kommer in i barnen genom skolorna i valtider och det tänker jag inte stå för!”

Polisen verkar ha samma åsikt som mig i det här. Ställ dig inte mot någon, men ställ dig inte heller bakom någon. Jag personligen kan tycka att SD bäddar in sin främlingsfientliga propaganda så bra i ”fina” ord att det inte finns något att anklaga dem för rent juridiskt. Och ibland så är det inte så och då har kanske polisen inte ryckt in. Jag är inte så väl insatt i dessa händelser men jag skulle inte riktigt säga att det hjälper någon (inte minst invandrare) att skapa någon slags spontan-milis och agera våldsamt ”mot rasismen”. Våld löser inga problem, såvida du inte tar till rikligt med våld, och om du gör det finns det fortfarande konsekvenser att se till i framtiden.

 Angående skolorna så tycker jag inte att politik hör till skolan alls utanför socialkunskapslektioner. Barn och ungdomar bör bilda sig en egen uppfattning om hur de vill att världen ska se ut och sen rösta utefter det. De ska inte behöva bli matade falska löften och information om en bättre värld av en rad olika färgade symboler och representanter med falska leenden. Kortfattat så är det samma syn jag har på religion och skola. Sen finns debatten om att skolavslutningar inte bör hållas i kyrkor, men det är en helt annan fråga och kanske något jag kommer skriva om i framtiden.

Inför förra riksdagsvalet så kommer jag ihåg att det var mycket spridning av ett visst inlägg på framförallt Facebook. Något i stil med:
”Om du röstar på SD så kan du ta bort mig från din vänlista. Jag vill inte vara vän med rasister.”

Liknande inlägg har inte spridits lika mycket nu men det kommer nog trappa upp igen ju närmre nästa val vi kommer, särskilt med tanke på Sverigedemokraternas ökade popularitet. I vilket fall så anser jag inlägget aningen förvirrande, då det verkar som att man inte tycker om folk som inte behandlar alla lika pågrund utav till exempel religion. Men man är själv villig att behandla andra olika beroende på politisk ställning? Det känns lite hycklare över det hela bara. Jag själv skiter fullständigt i om ens en väldigt gammal vän eller en familjemedlem röstar på till exempel SD. Det enda det säger mig om en person är att han/hon kanske är lite mer lättövertalad och idiotisk än vad jag tidigare trott, men de flesta personer är det. Ska jag utgå från att alla personer är lika kritiska och genomtänkande som jag själv så kommer jag bli överrumplad av missnöje rätt snart.

 Sen att folk i regel väljer att behandla andra olika beroende på kön/ras/politik/religion är inget jag orkar bry mig om, det är bara ytterligare en form av idioti. Jag kanske rynkar lite på ögonbrynen åt de som behandlar andra olika beroende på något som faktiskt är medfött (typ ras/hudfärg/kön) då dessa exempel inte är något man valt själv. Sen kan det alltid debbatteras kring om religion och politik ingår i den kategorin då folk som är uppväxta på ett visst sätt oftast inte ändrar sina åsikter. Särskilt inte på grund utav att någon på internet försöker mata dig bevis på att du är en idiot.

 I grunden är det hela väldigt enkelt, för att undvika att bli rankad på samma nivå som någon du tycker illa om, så bör du inte agera på samma sätt eller värre. Visa för denne och resten av världen att du står över honom/henne genom att agera på ett sätt som inger respekt och kanske någon gång får någon att stanna till och tänka på vad de egentligen håller på med.

 Jag har haft väldig tur med vilka jag umgåtts med och av alla i min bekantskapskrets som slutligen lagts till på Facebook har jag (vad jag vet) inte en enda person som skulle kunna klassas som varken rasist, främlingsfientlig eller högerextrem. Men även om jag haft det hade jag inte brytt mig, alternativt tagit bort personen själv om jag såg ett inlägg som jag inte ville bli förknippad med. Istället för att be alla som har en världssyn långt ifrån min att ta bort mig, för det om något är idiotiskt och trångsynt.

 Jag vill väl mest komma fram till att det inte alltid är berättigat att skrika och slåss för att få sin vilja fram och det är inte alltid berättigat att kalla någon rasist. Det är däremot väldigt ofta berättigat att kalla någon för idiot. Och även om antalet högerextrema personer i min vänlista på Facebook är få, så finns där definitivt många idioter.

På begäran från min lillasyster så tar jag mig till slut i kragen för att skriva något.

Jag vet inte riktigt varför, men varje gång jag blir tillfälligt känslomässigt engagerad så får jag lust att skriva. Särskilt när det handlar om negativa känslostämningar, som då jag blir arg, ledsen, nervös och liknande. När adrenalinet börjar pumpa och jag börjar bli mer skakig än vanligt i fingrar och ben. Då vill jag inte göra mycket annat än att sätta känslor och tankar på papper. Det är dock väldigt svårt. Jag har någon form av skrivkramp (skrivblockering) för tillfället som gör att jag aldrig riktigt kommer igång. När jag har mina bra perioder så brukar det vara tvärtom, då brukar jag ha lätt för att komma igång men har svårt att fortsätta skriva när jag väl fått ut det jag velat få ut.

Och när jag nu inte kunde skriva om det jag ville skriva om så beslutade jag mig för att skriva om att jag inte kan skriva... ”Skrivception”.

Men för att vara helt ärlig så vet jag inte vad som håller mig tillbaka, skrivkramp är kopplat till depression och oro och jag antar att det har med det att göra även om det inte känns som det jämt. Jag har alla dessa bra idéer som jag bara vill få ut så fort som möjligt. Det kanske är det som är problemet dock, att idéerna är så perfekta att jag blir rädd för att sätta dem på papper. För tänk om det inte blir så bra som jag hade tänkt mig från början? Eller rättare sagt: Det är klart att det inte blir lika bra som jag hade tänkt mig från början! Det är alltid mitt största problem när det gäller allt. Perfektionisten inom mig vägrar ge sig oavsett vad det handlar om. Detta följer oftast till vad som kallas prokrastinering, uppskjutarbeteende. Vilket innebär att jag sällan får saker och ting gjorda, åtminstone inte om det finns en tidsgräns. Titta bara på hur lång tid det tog mig att lägga upp något här. Min dåliga koncentrationsförmåga gör inte saker och ting bättre för den delen.

Så kortfattat så kan man se det såhär:

Depression som leder till

Prestationsångest som leder till

Skrivkramp som leder till

Prokrastinering som leder till

Depression

Och så börjar det om igen. Detta är bara en av många ”onda cirklar” som mitt liv kretsar runt och jag vet faktiskt inte om det är positivt eller negativt att jag är medveten om det själv men jag antar att det underlättar i vissa saker. Och vad jag inte vill göra är att sätta mig själv i en egen lite fålla och skrika att jag är sjuk och måste ha hjälp och allt vad det innebär. Det är nog det jag stör mig mest på vad gäller folks reaktioner och allmänna tyckande. Om någon frågar mig vad jag har för sysselsättning säger jag oftast att jag är arbetslös och ”tar det lite lugnt den här tiden”. Alternativt så säger jag att jag har mycket för mig på psyket och att jag inte klarar av att jobba för tillfället. Och även om det är sant så vill jag få folk att tro att jag är mer sjuk än vad jag faktiskt är. Inte för att jag ska komma undan med något eller för att folk ska låta mig vara. Utan mer för att andra ska förstå med sitt insnöade tänkande.

Frågar någon mig vad jag gör nu för tiden på en dag då jag faktiskt orkar med diskussionen så säger jag något i stil med:

”Jag lever livet precis som jag vill leva det för tillfället. Jag har mat, tak, all underhållning jag kan tänka mig i form av spel och vänner.” Sen att jag inte är en så stor del av systemet som folk förväntar sig att jag ska vara är helt och hållet deras problem.

”Men du kan ju faktiskt inte få socialbidrag hela livet.”

Challenge accepted!

”Men får du inte tråkigt av att inte göra någonting?”

Inte mer än vad någon med sysselsättning skulle fått. Och för att klarna ut lite saker så kan jag säga att jag faktiskt inte sitter i soffan och stirrar i väggen (även om det har hänt vissa katatoniskt lagda dagar). Att sitta vid datorn 15 timmar i sträck och sedan gå och lägga sig kanske inte är så mycket till liv. Men fan vad jag mår bra av det. Vad sa du? Att jag kan omöjligt må bra av det i längden? Vem bestämmer vad ”längden” innebär? Du? Och bestämmer du vad som är bra för mig i längden eller inte?

Nu vill jag inte på något sätt kränka dig som läsare. Jag vill bara skapa en illusion av hur jag kan tänka mig att många tänker och hur jag tänker i gensvar till den illusionen. Om du tar illa upp så antar jag att du är en person som tänker på det sättet och kan lära dig en sak eller två av vad jag försöker förmedla.

Jag har ett väldigt långt tålamod och jag kan bara hoppas på att de som känner mig lite bättre kan intyga om detta. Men något jag inte riktigt tål (oavsett vad det innebär) är ignoranta personer som inte riktigt kan se längre än till sin egen nästipp. De som tror att världen kretsar runt deras livssyn och att det bara finns ett svar till allting. Det kanske därför jag har så svårt för väldigt ortodoxa religionsåskådningar. Rasism är en till sån där sak som jag inte riktigt förstår mig på. Och då inte som de flesta, som tycker att alla är lika värda och borde behandlas som det. Jag bryr mig inte ett dugg om folk som hatar varandra på grund av sådana skäl. Det enda jag stör mig på är hur naiva personerna med deras speciella synpunkter är. Med andra ord, det jag stör mig mest med rasism är att folk är så fruktansvärt korkade.

Men nog om det för tillfället. Anledningen till att jag tar upp det är för att jag inte riktigt tål människor som inte ser längre än vad dom faktiskt bestämmer sig för att se och inte kan acceptera andras val, synpunkter, livsåskådningar, med mera. Det gäller framförallt att följa normen. Där normen bestäms och kontrolleras av massan, den där eviga grå massan som jag varje dag kämpar mot så att jag inte blir en del av den.

Jag har funderat på om jag bara ska skita i massan helt och hållet och bara låta den göra sitt och jag göra mitt. Men det är faktiskt inte så lätt. Inte när så många runt omkring mig tillhör massan. Och jag säger inte att det är ett fel att tillhöra massan, vill man göra det så är det klart man får det. Jag säger bara att om jag väljer att inte göra det så vill jag inte bli pissad på.

Och det är lite så jag känner, jag känner mig pissad på. Vissa dagar lite mindre och vissa dagar väldigt mycket mer. Och visst, jag måste anpassa mig efter hur saker och ting fungerar. Jag antar att jag har tur som bor i ett så fruktansvärt socialistiskt land över huvud taget. Men det är snarare att jag känner mig pissad på av min närhet. Folk som inte kan (eller vill) ta mig seriöst och respekterar mig för vad jag är. Det hade väl varit enklare om jag vore homosexuell så att folk har faktiskt ett fysiskt fakta som de kan greppa. Men om jag bara säger att ”jag inte tänker som alla andra” så får folk svårt att förstå helt plötsligt. Och jag är den som klassas som socialt handikappad?

Jag antar att jag inte är helt ensam om mitt tänkande (och det finns mycket mer exempel än det här att gå på) men kombinationen är nog ganska ovanlig. Även om folk kan likna varandra så finns det väldigt sällan två helt och hållet likadana personer.

Nu har jag faktiskt lyckas få ut lite ändå, även om jag verkligen fick anstränga mig samtidigt som jag hoppade mellan ämnen. När jag får orken så ska jag också skriva en ny introduktion. Den förra sögs in i ett svart hål innan jag hann lägga upp den och har imploderat för länge sedan.