Först vill jag bara säga att jag tycker själv att det är tråkigt att jag ofta måste skriva om jobbiga och deprimerande saker. Men det är mest för att jag får mer motivation till att skriva under dessa tillfällen. Samtidigt så målar jag upp en ganska bra bild över hur min vardag ser ut då en stor del av mitt liv går ut på att vara just jobbigt och deprimerande.

Idag gick det inte längre för mig. Jag hatar världen och den är som vanligt inte långsam med att hata mig tillbaka. Det är nog mycket som byggt upp sig under en viss tid men utlösningen kom utav att mitt headset bara gick sönder, helt utan anledning. Jag skulle sätta det på huvudet och med ett krak så lossnade båda hörselkåporna och hängde därefter slött vid sidorna, hånandes. Det kändes som mitt liv blev summerat på bara några sekunder. Jag försöker göra något helt normalt som alla människor bör förvänta sig ska funka, och på en hundradels sekund så hänger jag där, slö, värdelös och trasig.

Jag erkänner det, jag är värdelös. Jag bidrar inte med någonting och har förmodligen aldrig gjort det heller. Jag kan inte ens påbörja en lista på saker jag lyckats med eller känner att jag klarat av eller bidragit med någonsin. Jag tog studenten utan fullständiga betyg, har inte haft ett jobb sen dess och de två praktiker jag haft har totalkraschat pågrund av en depression som jag kämpar förgäves med att kontrollera.

 Jag förväntar mig inte att man alltid ska må bra, men det vore åtminstone skönt att få göra det någon gång. Allt är heller inte jobb och skola, men det vara bara ett par exempel på hur jag misslyckats gång på gång i mitt liv, utan att få mycket tillbaka. Tiotals, kanske till och med hundratals chanser har dykt upp framför mig, men jag har antingen sumpat dom rakt av eller så har världen bara bestämt sig för att jag inte ska få saker gjorda.

 Vad gör jag för fel? Hur kommer det sig att allt jag rör vid blir till okontrollerbart kaos eller bara blatant går sönder? Jag kan inte ens avreagera mig när jag blir arg längre. Detta gjordes en gång i tiden genom att spela spel, något jag alltid tyckt fungerat. Men nu för tiden så blir jag bara ännu mer frustrerad eller arg av det. Jag försökte nyss titta på serier som alltid brukar få mig på bättre humör men jag satt och hatade varje sekund samt zonade ut hela tiden. Jag vill slå sönder saker, jag vill skada saker. Känslor som jag inte fått såhär starkt på flera år, och jag tycker inte om det. Jag vill vara ensam, men samtidigt känner jag mig så fruktansvärt ensam och hjälplös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och vem fan vill ha med mig att göra i vilket fall? Det kvittar hur mycket stärkande ord och tröst jag får, det suger fortfarande att vara jag. Att försöka muntra upp mig måste vara det bland det mest värdelösa och olönsamma man kan göra.

 Så vad ska jag göra när det inte finns något annat att ta sig för, och om jag vill få ett slut på de här destruktiva tankarna? Jo jag sätter mig ner och skriver och ser om det fungerar. Men helt ärligt så tror jag att jag bara tänker gå och lägga mig och önska att jag aldrig mer vaknar om det här inte hjälper. Att sova hjälper inte heller särskilt mycket, då jag har endast mardrömmar och tidiga morgonar att se fram emot. Jag hatar mardrömmar och jag hatar ännu mer att vakna tidigt.

Mitt liv har kommit till den punkten att jag anser att mitt vardagliga liv består av depression. En normal jag mår så ofta dåligt att det definierar mig, och det är inte ett bra tecken. Jag har lidit av kroniska, årsbundna depressioner sen väldigt lång tid tillbaka. Den första gången jag faktiskt kan relatera till att det inträffade var någon gång i tidiga tonåren. Men jag är rätt säker på att de kommit och gått redan innan dess. Antalet olika mediciner jag tagit för att motverka detta har jag tappat räkningen på och jag har haft kontakt med någon form utav psykiatri nästan ständigt sen jag var 14.

 Så vad gör jag för fel? Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag inser att jag låter som en bortskämd liten unge som inte varit med om något riktigt traumatiskt i livet än. Men det gör ju bara det hela ännu mer ologiskt. Jag har haft en någorlunda normal uppväxt, har aldrig hamnat i några allvarliga slagsmål eller utsatts för övergrepp av något slag. Jag är vit och man i ett av världens mest socialistiska länder och har aldrig blivit särskilt bortskämd men ändå fått njuta av mycket trevligt i livet. Så vad fan är det för fel i så fall? Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara vara en vanlig människa och få livet att funka normalt? Jag får förklara ideligen hur jag bara inte kan ”rycka upp mig” och få saker gjorda. Men jag vet ju inte ens själv vad mina förklaringar innebär eller varför de behövs. Jag vet hur jag funkar, men att jag funkar är helt obegripligt för mig.

 Samtidigt så lever jag ju fortfarande, jag sitter ju här och skriver av mig och andas och är fysiskt sett frisk. Jag vet inte ens hur jag tar mig framåt varje dag, har ingen aning om vad jag har för driv. Vad lever jag för och varför? Det finns en del personer som skulle kunna och som har försökt svara på sådana här frågor åt mig, men jag har aldrig blivit övertygad. Antingen så är svaren för tama och försumbara att de inte rör mig, eller så känner jag att alla bara missförstår mina funderingar. Ingetdera kan man beskylla besvararna för såklart, utan det är nog mest min pessimistiska hjärna som helt stänger ute all form av positiv feedback när jag behöver den som mest. Mår jag dåligt så ska jag fanimej må dåligt, annars hade jag ju inte mått dåligt från första början. Nästa frustrerande sak är att jag kan se det hela från ett logiskt perspektiv och veta att jag är arg för ingenting, veta att det går över och veta att jag ofta också överreagerar. Men att applicera det aktivt går bara inte, det spärras och äts upp av hela min pessimistiska entitet som tagit över allt vad jag är, känner och tycker.

Idag är det ännu en sån där dag. En dag då jag vill ligga kvar i sängen resten av dagen och helst bara dö. Oftast går det inte att spåra dessa dagar till någon särskild händelse utan det är många faktorer som får det att till slut bli outhärdligt. Denna gången var det mardrömmarna, som jag nu är så pass trött på (efter två-tre veckor) att jag inte längre orkar lyfta upp mig själv när jag vaknar från dem. Jag påminner mig själv om att jag måste göra saker, gå ut, träffa folk och komma igång med dagen eftersom jag annars bara kommer sjunka längre och längre ner.

 Att "ta sig i kragen" är dock lättare sagt än gjort, när man inte känner att man har något att vinna på det så är motivationen inte särskilt stor. Samtidigt vill jag inte vara runt folk då mitt usla humör lätt kan gå ut över andra, att gå ut och gå sätter dessutom bara igång min tankeförmåga mer än om jag sitter stilla och destruktiva tankar svämmar lätt över om jag inte direkt fokuserar på något som tar upp mycket av min hjärnkapacitet.

Många i en sån här situation skulle känna en längtan och lust efter att få prata ut med någon, det största problemet för mig är att jag inte känner att jag faktiskt kan göra det. Dels eftersom känslor inte riktigt är mitt starkaste samtalsämne, men också för att jag inte vill lägga mina problem på andra människor. Nu vet jag att det finns en hel del personer (till och med i min närhet) som faktiskt mår bra av att hjälpa andra och lyssna och komma med råd. Men det är inte där skon klämmer utan det är hos mig, för oavsett vad man säger så kan jag nog aldrig känna att jag inte är en börda i andras liv.
 Så om jag inte kan prata med någon om det vad ska jag göra då? Jag skriver om det såklart! En slags terapi som jag själv har kontroll över. Och genom att lägga upp det på en blogg så kan de som bryr sig läsa om det men behöver samtidigt inte ha någon direkt kontakt med mig vilket gör att de slipper mitt humör, och jag slipper känna att jag tränger mig på i deras liv. Så alla vinner på det... eller? Faktumet kvarstår ju att jag är på dåligt humör, och ett par rader skrift om mitt dåliga humör kommer inte förändra det drastiskt. Men i långa loppet så kanske det gör en så pass liten skillnad att jag faktiskt känner att jag kan härda ut i några minuter till, och det är ju alltid värt något... antar jag.

Dagarna börjar bli kallare och nätterna börjar bli längre, jag skulle märka det i kroppen även om jag satt instängd i ett kalt rum som varken hade några fönster eller ändrade temperatur. För ungefär två veckor sedan kände jag hur hösten var kommen. Och då många skulle säga att det jsut då fortfarande var sommar så vill jag påpeka att det inte riktigt är så jag menar. Höst för mig är och kommer alltid förknippas med depression eller åtminstone djup mental trötthet. Så länge jag kan minnas har mitt mående gått ner varje höst för att sedan vara på väg upp igen någonstans i början på våren. För två veckor sedan började mitt humör gå neråt, efter att ha tagit mig igenom en del mer eller mindre svåra motgångar i den första halvan av året så hade jag en plan och en strategi på hur jag skulle försöka må så bra som möjligt så länge som möjligt, den planen höll fram tills för två veckor sedan (ungefär).

Även om mitt humör har varit noterbart bra (eller åtminstone okej) i andras närhet den senaste tiden så kan jag meddela att det fortfarande är på väg ner, och det snabbt. Snabbare och snabbare ju kallare och mörkare det blir. Vad vill jag ha ut av andra i och med att jag säger det här? Inte ett jäkla skit faktiskt. Vet man redan om den här sidan av mig så vet man också att det inte är något som varken jag eller andra kan kontrollera särskilt mycket. Jag är kroniskt deprimerad och det har jag erkänt många gånger. Genom åren har jag tagit ett tiotal olika mediciner mot bland annat depression, ångest och destruktiva tankar. Den medicin som funkat bäst har däremot varit socialt umgänge med folk jag tycker om och kan slappna av runt. Jag behöver nog inte konstatera att det halvåret jag var instängd på psykiatrin i Visby inte var någon direkt höjdare för mig, även om jag förmodligen överlevde tack vare det.

En intressant teori runt mina depressioner är att de kommer i olika skalor beroende på vilket år det är. Väldigt länge har det varit så att depressionerna varat längre och varit djupare under jämna årtal. Detta har såklart väldigt lite med just årets siffror att göra och ofta har det bara blivit så baserat på händelser och andra människor runt mig. Depressioner har också en tendens att kickstarta tidigare än vanligt om det händer något otrevligt i mitt liv. Jag har alltså en ganska lång och minst sagt jobbig tid framför mig och jag misstänker att det i år kommer bli en av de värsta perioderna på länge.
 Jag inser att det låter mycket som att jag känner mig som ett offer och att jag vill att någon ska tycka synd om mig men syftet med texten har ingenting med läsaren att göra. Jag konstaterade väldigt tidigt (för mig själv åtminstone) att min blogg är till för att jag ska få skriva av mig om tankar, känslor och idéer och faktumet att andra kan läsa det jag skriver är bara ett plus då folk kanske vill lära känna mig bättre.

 Den här texten tar upp mycket saker som jag faktiskt inte berättar för många, eller åtminstone inte under ett och samma samtal. De här perioderna har jag haft i mer eller mindre hela livet (åtminstone den delen av mitt liv som jag känner är viktig) och jag är ganska van vid det här laget. Jag förväntar mig inte att folk ska tycka synd om mig eller försöka hjälpa mig då ingetdera faktiskt kommer göra större skillnad. Många (inklusive mig själv) har konstaterat att depressionerna kanske bara är någon form av placeboeffekt, då jag förväntar mig depressioner varje år och därför råkar ut för dem. Jag kan hålla med om att det låter som en vettig teori men jag mår ju fortfarande dåligt, då spelar anledningen till måendet inte så mycket roll enligt mig.

Som sagt så är det här inte något nytt i mitt liv och jag är inte ovan vid att (försöka) hantera det. Jag har prövat mediciner och terapier samt haft samtalskontakter och vänner som har försökt hjälpa mig genom åren men i längden så är det inte mycket som faktiskt gjort skillnad. Många skulle väl påpeka att min livsstil som den är rent allmänt är osund och att jag borde ändra den men då anser jag att man inte riktigt är införstådd i konceptet depression.

För de som aldrig riktigt varit i närheten av detta koncept så ska jag här ge ett kort exempel på hur en vanlig dag kan se ut i en deprimerad persons (mitt) liv:

Du vaknar första gången runt klockan sex på morgonen, om det var mardrömmen som väckte dig eller något annat vet du inte. Du är trött, kallsvettig och humöret är ytterst lågt. Du har ingen anledning eller vilja av att gå upp men detsamma gäller med att ligga kvar. Tröttheten säger att du vill somna om men du är samtidigt trött på mardrömmarna. Destruktiva och negativa tankar börjar sätta sig i rullning och du inser att mardrömmarna är trevligare än det du kan åstadkomma i huvudet när du är vaken. Till sist somnar du om.
 Du vaknar igen klockan två på eftermiddagen, då kroppen är så utmattad över att må dåligt hela tiden så är detta inget konstigt och även om du ställt klockan närmare tolv så vaknade du inte av den. Du sätter dig upp i sängen och påminns om att en "normal" människa skulle försöka ta sig ur sängen, du är däremot inte övertygad. Du har inget att se fram emot eller att göra idag, även om det var annorlunda dagen innan. Sakerna du sa förra veckan att du skulle göra innan helgen var slut har fortfarande inte blivit gjorda och energin för att göra dem nu är obefintlig.
 Varför gå upp? Varför andas? Varför leva? Tankarna snurrar i ditt huvud och inget bra svar kommer upp. Till slut blir tankarna för mycket och du känner att du måste slå näven hårt i väggen flertalet gånger så att du kan fokusera på något annat. Du ställer dig därefter upp och ser dig omkring i rummet, allt är grått. Bokhyllan är grå, teven är grå, datorn är grå. Du tittar ut på det fina skinande höstvädret som också är alldeles grått och du känner bara hur världen hatar och hånar dig.

Till slut sätter du dig vid datorn, att äta något är inte ens på kartan. Vad du än kommer försöka få i dig kommer vilja ta sig upp innan du ens svalt det. Du tar upp mobilen och tittar på den. Klockan är kvart över två fastän det känns som en evighet sen du vaknade. Kan dagen inte bara ta slut? Varför kan du inte bara bli trött igen så du kan få sova? Sovandes så har du åtminstone en chans av att vara drömlös en stund. Om inte annat så kanske dagen imorgon inte blir fullt lika outhärdlig.

 Du håller fortfarande mobilen i handen och funderar på om du ska smsa någon vän och fråga om denne vill umgås lite senare, mest så du får tänka på något annat. Men vad är poängen med det? Alla andra är ändå så upptagna och/eller vill inte ha med dig att göra i alla fall. Och om du väl träffar någon så måste du till slut ta dig hem igen, något som inte är särskilt lockande efter att man fått en tillsynes falsk trygghet i att umgås med någon annan ett tag.
 Du inser att du suttit och stirrat på datorskärmen i snart en timme medan tankarna kommit och gått (mest kommit). Du har varit nära till att klicka på ett par ikoner några gånger men frågan återkommer alltid: Vad är det för mening? Timmarna går och du har slöat vid datorn utan någon vidare produktivitet fram till åtta-nio på kvällen. Du tittar på klockan och känner att du vill vara trött snart så du kan gå och sova. I brist på annat att göra går du ut i köket, öppnar kylskåpet och stänger det igen. Magen kurrar men du är inte hungrig, snarare illamående. Efter att ha gått in och ut ur köket ett par gånger så tvingar du ner en drickyoghurt eller liknande. Du måste kämpa i ett par minuter för att inte kasta upp den igen.

Du sätter dig vid datorn igen då du inte ser någon vits med att göra något annat. Du ilsknar till på alla som någonsin kommit med förslag som innebär att du måste röra på dig eller komma ut i friska luften. "Du kommer må bättre av det!" Så vart ska du gå i så fall? Vad ska du göra? Och vad du än gör så kommer du ändå sluta hemma i din säng, tänkandes. Även om det skulle få dig att må bättre ett litet tag så kommer du ändå bara må sämre av det i slutändan. Vad är poängen med att leva? Vad är poängen om du skulle ta självmord? Tankarna är så många och förvirrande och du kommer inte fram till nånting. Du vill inte ens dö längre. Du vill bara aldrig ha existerat över huvud taget.

 Du suckar och beslutar dig för att försöka sova. Det går inte särskilt bra och resultatet blir att du växlar mellan att ligga i sängen och stirra i taket till att sitta och stirra på datornskärmen istället. Klockan halv tre somnar du av ren utmattning och mardrömmarna är självklart där för att hälsa dig välkommen till nästa helvete.

Nästa dag vaknar du första gången runt klockan sex på morgonen, om det var mardrömmen som väckte dig eller något annat vet du inte...

 Det kan verka som att det inte händer särskilt mycket i mitt liv de här stunderna. Men faktum är att det som saknas på utsidan oftast tar igen sig på insidan. Med andra ord så är tankegångarna många och komplicerade. Många av dem kommer jag inte ens kunna förklara då det dels skulle ta för lång tid och vara extremt svårt att förstå.
 Jag är inte i det här stadiet än såklart men inom en månad eller två så kommer jag inte vara långt ifrån det. Vad vill jag ha ut av texten? Om något så är det bra att sätta konkreta ord på saker och ting, det kanske hjälper mig att förstå mig själv bättre. Och om några anser att de bryr sig och vill veta mer om mitt liv så är det som sagt ett plus.

”Man får inte klaga på invandrare!”

”Man får inte klaga på islam!”

”Man får inte klaga på vänstern!”

”Man får inte klaga på någonting nuförtiden utan att bli klassad som rasist!”

Jag kan hålla med om att ordet rasism kastas runt lite för ofta nuförtiden. Jag skulle till exempel inte riktigt klassa Sverigedemokraterna som ett ”rasistiskt parti”. Jag kan definitivt säga att många av dess medlemmar har påvisat rasistiska drag (och en hög skulle man nog kunna klassa som rasister) men att säga att hela partiet är rasistiskt känns kanske att ta i.

 Missförstå mig rätt, jag ställer mig absolut inte bakom SD i vad de någonsin har gjort eller sagt och jag tycker i grund och botten att partiets medlemmar består av idioter. De som röstar på partiet har i sin tur också visat sig vara idioter då de går på den sortens smörja som SD sprider. Sen att de som faktiskt röstar på SD oftast bara verkar bry sig om en eller ett par punkter i deras valfrågor, och skiter sen i resten av det partiet kommer med är återigen en form av idioti.

Men missförstå mig rätt igen, oavsett om du är familj, vän eller inte ens känner mig så stödjer jag ditt fria val (som är ganska unikt i den här delen av världen). Det spelar ingen roll vilken nivå av idioti folk kommer uppnå, jag stödjer deras rätt att både tycka, tänka och uttrycka sina åsikter. På samma sätt så förväntar jag mig att folk stödjer min rätt till åsikter. Det är väl lite det som varit problemet den senaste tiden med allt tjat om vänsterextremister och högerextremister, ingen av dem verkar vilja acceptera att den andra sidan har rätt till en åsikt.

”Men hatbrott är straffbart i Sverige och jag tänker inte stå för någons rätt till att tycka att andra människor inte är lika mycket värda!”

Javisst! Och det är din åsikt och moraliska kompass som pekar åt det hållet, och du har rätt till att tycka så. Jag stödjer fortfarande din rätt till att tycka så. På samma sätt som att jag kommer fortsätta stödja rätten till att folk inte alls tycker att ”Muslimer ska brinna i helvetet!” är främlingsfientligt. Samtidigt verkar det som att det är många vänsterextremister som anser att folk som röstar på SD är mindre värda så logiken går inte riktigt ihop.
 Det är varje persons rättighet att uttrycka sig precis som han/hon vill. Självklart är det straffbart om du säger något som klassas som främlingsfientligt, och då får du ta det. Men du har fortfarande rätten att säga det du sa. Du har fortfarande rätten till att både tycka, tänka och uttrycka det.

Så ena sidan tycker att invandrare är dumma och andra sidan tycker att ena sidan är dumma för att de tycker att invandrare är dumma, vilket gör att ena sidan tycker att andra sidan är dumma och så vidare. Det blir en ond cirkel av det hela. Allt bara går runt så länge ingen vill acceptera att människor tycker olika från vad de själva gör. Jag ställer mig inte bakom någon av dessa sidor jag pratar om, men jag tänker heller inte ställa mig emot någon av dem. Tycker man inte som SD så röstar man inte på SD, sen kan man förbanna alla som röstar på SD via sociala medier hur mycket man vill och det är ens rättighet (oavsett om just jag tycker det är fel).

”Men polisen gör ju inget och rasismen kommer in i barnen genom skolorna i valtider och det tänker jag inte stå för!”

Polisen verkar ha samma åsikt som mig i det här. Ställ dig inte mot någon, men ställ dig inte heller bakom någon. Jag personligen kan tycka att SD bäddar in sin främlingsfientliga propaganda så bra i ”fina” ord att det inte finns något att anklaga dem för rent juridiskt. Och ibland så är det inte så och då har kanske polisen inte ryckt in. Jag är inte så väl insatt i dessa händelser men jag skulle inte riktigt säga att det hjälper någon (inte minst invandrare) att skapa någon slags spontan-milis och agera våldsamt ”mot rasismen”. Våld löser inga problem, såvida du inte tar till rikligt med våld, och om du gör det finns det fortfarande konsekvenser att se till i framtiden.

 Angående skolorna så tycker jag inte att politik hör till skolan alls utanför socialkunskapslektioner. Barn och ungdomar bör bilda sig en egen uppfattning om hur de vill att världen ska se ut och sen rösta utefter det. De ska inte behöva bli matade falska löften och information om en bättre värld av en rad olika färgade symboler och representanter med falska leenden. Kortfattat så är det samma syn jag har på religion och skola. Sen finns debatten om att skolavslutningar inte bör hållas i kyrkor, men det är en helt annan fråga och kanske något jag kommer skriva om i framtiden.

Inför förra riksdagsvalet så kommer jag ihåg att det var mycket spridning av ett visst inlägg på framförallt Facebook. Något i stil med:
”Om du röstar på SD så kan du ta bort mig från din vänlista. Jag vill inte vara vän med rasister.”

Liknande inlägg har inte spridits lika mycket nu men det kommer nog trappa upp igen ju närmre nästa val vi kommer, särskilt med tanke på Sverigedemokraternas ökade popularitet. I vilket fall så anser jag inlägget aningen förvirrande, då det verkar som att man inte tycker om folk som inte behandlar alla lika pågrund utav till exempel religion. Men man är själv villig att behandla andra olika beroende på politisk ställning? Det känns lite hycklare över det hela bara. Jag själv skiter fullständigt i om ens en väldigt gammal vän eller en familjemedlem röstar på till exempel SD. Det enda det säger mig om en person är att han/hon kanske är lite mer lättövertalad och idiotisk än vad jag tidigare trott, men de flesta personer är det. Ska jag utgå från att alla personer är lika kritiska och genomtänkande som jag själv så kommer jag bli överrumplad av missnöje rätt snart.

 Sen att folk i regel väljer att behandla andra olika beroende på kön/ras/politik/religion är inget jag orkar bry mig om, det är bara ytterligare en form av idioti. Jag kanske rynkar lite på ögonbrynen åt de som behandlar andra olika beroende på något som faktiskt är medfött (typ ras/hudfärg/kön) då dessa exempel inte är något man valt själv. Sen kan det alltid debbatteras kring om religion och politik ingår i den kategorin då folk som är uppväxta på ett visst sätt oftast inte ändrar sina åsikter. Särskilt inte på grund utav att någon på internet försöker mata dig bevis på att du är en idiot.

 I grunden är det hela väldigt enkelt, för att undvika att bli rankad på samma nivå som någon du tycker illa om, så bör du inte agera på samma sätt eller värre. Visa för denne och resten av världen att du står över honom/henne genom att agera på ett sätt som inger respekt och kanske någon gång får någon att stanna till och tänka på vad de egentligen håller på med.

 Jag har haft väldig tur med vilka jag umgåtts med och av alla i min bekantskapskrets som slutligen lagts till på Facebook har jag (vad jag vet) inte en enda person som skulle kunna klassas som varken rasist, främlingsfientlig eller högerextrem. Men även om jag haft det hade jag inte brytt mig, alternativt tagit bort personen själv om jag såg ett inlägg som jag inte ville bli förknippad med. Istället för att be alla som har en världssyn långt ifrån min att ta bort mig, för det om något är idiotiskt och trångsynt.

 Jag vill väl mest komma fram till att det inte alltid är berättigat att skrika och slåss för att få sin vilja fram och det är inte alltid berättigat att kalla någon rasist. Det är däremot väldigt ofta berättigat att kalla någon för idiot. Och även om antalet högerextrema personer i min vänlista på Facebook är få, så finns där definitivt många idioter.